Igår var jag med Viktor och hans bror i Fagerdal, hjälpte deras farmor att bygga på huset. Inget spec intressant där, kom hem vid halv 7 tiden. Hemma var det bara ett helvete... senare på kvällen pratade jag med Johanna i tel, patetisk som jag är så förklarar jag min kärlek till henne, om och om och om igen... utan resultat. Jag kan spendera flera livstider med att få henne att lita på mig, visa henne att jag är en så otroligt bra människa(i gämförelse med vad man var innan)...

Går upp till vattentornet(var ute och gick) sitter där ett litet tag, går ner och trampar fel. Ramlade ner för stentrappa (hur långt vet jag inte) Resultatet blev skrubbsår m.m.
På nåt sätt har jag alltid haft tur när olyckor har varit i farten. Har väll nån jävla skyddsängel eller nåt....
vi pratade i 1h o 36min i tel... självklart lyckades jag att få henne sur i slutet... klockan var väldigt mycket... vill aldrig göra henne sur... älskar och saknar henne så otroligt mycket, det är helt obeskrivligt... Om jag fick en till chans skulle jag inte fucka upp det och hon skulle bli den lyckligaste människan på jorden, livet ut.

Känns som att jag inte har några pelare kvar i livet, man har hamnat i en kaos-period som jag kallar det, då e allt fucked.
Min familj e bara sura o tvära, Johanna vill inte ha mig längre, inget jobb, inga pengar, räkningar... allt på en gång... jag pallar inte mer...

så jag sticker, snart... hon bryr sig ändå inte, familjen vill man ändå bara slippa, vännerna vill att jag ska bli glad...

helvete....